Klag

Nu ska jag klaga. Jag behöver det. Förlåt.

Jag orkar inte det här, varför kan jag inte bara få må bra. Jag försöker sköta mina studier, göra mitt bästa, kanske till och med klara en del kurser. Men till vilket pris? Här sitter jag och försöker tafatt ta tag i skolarbetet, har lyckats räkna fyra tal i matten än så länge idag. Jag behöver skriva ett referat i teknikhistorian också, det kanske går efter att jag värmt upp fingrarna här. Jag känner att jag håller på att tappa allt runt mig, jag gör ingenting. Jag sitter praktiskt taget bara i lägenheten och frågar mig vad fan jag håller på med. Men jag lyckas inte ta tag i något. Jag har inte lyckats få lägenheten i ordning än, möbler saknas, tavlor och en herrans massa för trivseln. Men tar jag tag i det? -Nej. Jag sitter här och försöker plugga. Jag får inget gjort. Jag orkar inte gå till skolan, börjar bli rädd för människor, jag stänger in mig allt mer. Jag oroar mig över att bli sjuk igen. Fan.

Jag tröståt lite mögelost och kex för att orka skriva av mig, nu får jag ångest av att jag ätit detta, jag behövde inte det. Sitter här och känner mig tjock. Jag är tjock. Spänningarna i kroppen får att det börjar göra ont runt skulderbladet. Jag har inte haft ont innan idag och inte igår heller, men nu komme det tillbaka. Jag känner efter för mycket. Jag klarar inte av att ha ont där, blir för mycket och det slutar bara med att jag ligger och tittar i taket och inte vet vad jag ska ta vägen.

Sitter och analyserar, gång på gång kommer jag fram till att det jag gör inte har någon mening, allt känns meningslöst. Jag är inte nöjd med mig själv, tror jag ska skrämma bort folk av mitt blotta anlete. Gång på gång blir jag motbevisad. Jag försöker ta tag i det, men det fungerar inte.

Jag fick kallelsen till återfallskontroll idag. Den 4:e januari ska jag dömas. Kommer jag få leva vidare, eller blir det in på en operationsbår. De sågar i mig, skär i mig. Lägger mig på mer cellgifter, strålar sönder mig tills skinnet trillar av, kommer det gå?

Jag vill leva! Men jag famlar i en dimma av dåliga tankar och osäkerhet för framtiden. Jag vågar inte ta tag i saker för då kommer jag bli besviken när jag får beskedet att jag blivit sjuk igen.

Jag vet att jag har fel och att det inte stämmer, men jag känner mig så ensam. Längtar efter närhet. Bara en kram betyder så mycket.

Jag vet inte vad jag gjort om jag bott ensam utan pojkarna. Tror jag gått under, klarar knappt att vara ensam ett par timmar, ändå vågar jag inte gå ut och träffa nya vänner. Är rädd för att inte passa in, vad de ska tycka om mig. Jag analyserar, de kommer inte tycka om mig, jag kommer bli sårad. Nej, det är ingen mening att jag försöker.

(Jag behöver hjälp)