Fin afton mot totalt falerande.

Jag sitter här i sena nattestund halvfull och dan. Efter en kväll, ja, jag kommer att komma ihåg den.

Fest i Malmö, denna stora främmande stad, med Sara. Klassfest med hennes klass i en lokal på ett ställe som hette Rönnen. Läskigt ställe, man kunde inte komma någon stans utan nyckel. Hur som helst kvällen flyter på, vi har trevligt. Fyllan tar vid. Kanske blev för mycket, för jag börjar snetända och känner att jag mår sämre och sämre. När vi senare ska ut så bryter jag praktiskt taget ihop. Philip finns där och tröstar mig. Vi ställer oss i en infart till en parkeringsplats i denna främmande stad. Medan vi som bäst står där och pratar om de djupaste saker och jag känner mig som skit, går det förbi ett gäng som efter en liten stund kommer tillbaka. De ställer upp sig på lagom avstånd och håller uppsikt och plötsligt puttar de in oss i ett hörn och hotar oss. De vill ha våra värdesaker, de sparkar Philip på benet. Vi står där, fulla som as, och förstår inte alls vad som håller på att hända. Philip fattar inte varför de vill låna hans telefon, batteriet har ju dött. Plötsligt i den stund tragiken ter sig som total, jag börjar fatta vad som händer. Sånt här händer ju bara på film. Men det är väl lika bra att hosta upp sakerna, så springer de därifrån. Vi tar oss ut på gatan, lite i chock och försöker förstå vad som hänt. Det känns overkligt.
De här killarna skulle jag gärna skicka tillbaka i bananlådor till den bananrepublik de kommer ifrån, deras själar är förlorade. I Sverige gör de ingen nytta. Jag ser de inte som välkomna här om de inte kan bete sig som folk.
Hur som helst väntar vi på Sara och Vickan, som vi tror är inne på krogen, som de sa att de skulle till. Dessvärre visar det sig när vi tillslut får tag i dem att de redan är i Lund. De kom aldrig in och, varför förstod jag aldrig, fick aldrig tag i oss. Vi var ju lite efter i och med mig och att jag var lite nere. Men vi var ju utanför nästan hela tiden. Visst Philip och jag hade ju blivit utsatta för ett rånförsök, och pratat rätt länge. Men ändå, de borde gått förbi oss. Hur som helst var vi strandsatta i Malmö, detta avgrundshål. Vi tar oss ner till stationen och hittar ett par poliser som vi berättar för vad vi råkat ut för. De åker upp till trakten för att kolla. Men till vår fasa har tågen slutat gå för natten och vi börjar i desperation gå mot Lund, det är ju bara två mil. Nuffe är trött och ett allmänt rövhål och vill inte hämta oss, han hittar inte sa han. Fan. Blev taxi tillslut och vi var hemma i Lund strax innan fyra, fattiga efter taxin.

Jag vet inte vad jag ska säga om kvällen, men den blev verkligen inte som vi tänkt, och fördomar om Malmö besannades.